Första dagen i huvudstaden.
När tåget lämnade stationen imorse var jag mer nervös än vad jag tror att jag någonsin har varit tidigare. Resan upp till huvudstaden kändes som en mardröm, då den aldrig verkade ta slut och väl på Centralstationen fortsatte resan till Karlaplan med tunnelbanans röda linje. Jag och min gode vän Oskar, som läser samma utbildning som jag och också har varit min klasskompis sedan årskurs sju vågade oss till slut in på instutionen och slog oss ner bland andra förväntansfulla studenter. Stämningen var otroligt laddad och inte många vågade prata i cafeterian där vi satt och väntade på insläpp till uppropet.
JMK från Karlavägen sett.
När dörrarna tillslut öppnades in till aulan strömmade eleverna in och efter en kort introduktion fick de blivande studenterna - med svajiga röster - bekräfta sin närvaro på rektorns beordran. Därefter följde ytterligare information innan en rundvisning på JMK ägde rum. Salarna bestod av nya, fräscha Mac-datorer av modellen iMac. I de datorsalarna kommer jag att känna mig hemma, kan jag redan nu konstatera!
Hemfärden gick ganska snabbt då alla morgonens intryck diskuterades och planerandet inför framtida pendling tog fart. Med en lättnadens suck konstaterades det att klasskamraterna vara ungefär i samma ålder som oss och det var dessutom bra uppdelning mellan killar och tjejer i klassen. Min uppskattning är att det var ungefär 50-50, kanske med viss övervikt för tjejerna. Enligt de fördomar som jag hade så trodde jag ju självklart att det i och med skolans placering skulle finnas en hel del sk. "dryga 08-or" i klassen. Turligt nog var det faktiskt inte många som stack ut ur mängden på det sättet som jag hade haft farhågor om och det var snarare så att alla, men kanske speciellt killarna såg väldigt ödmjuka ut. Tyvärr var det ingen som vågade ta speciellt många nya kontakter, men jag är övertygad om att det kommer så småningom.
Det kommande skolåret kommer bli oerhört roligt och jag betvivlar inte att det också kommer bli riktigt hårt och slitsamt. Det kommer krävas järnvilja för att det ska gå vägen, men jag vet att jag kan klara det. Jag vet att jag ska klara det. Så får det bli. Nu är det bestämt.
/Viktor
Kommentarer
Trackback
